Jag växte upp och blev runt 14 år. Sminket blev aktuellt. Jag prova. Svart som natten men en rosa rouge som skarp kontrast. Tuperade håret och hade korta magtröjor.
Flickorna i klassen såg mig som en värsting. Hotfull och elak. Men under den hårda tonårsytan va jag snäll, omtänksam och otroligt skör. jag dejta han som va för bråkigt för att åka med skolbussen, som hängde i allén utan för skolan. Hade hoppat av grundskolan och skrek högst sina skällsord. skröt om slagsmål och spännde muskler. Jag tjuvröka mina munbloss och tugga tuggummi. Delade jag inte en åsikt med någon va det lättare att be dom dra åt helvete än att bara le och säga: "Trots jag inte håller med dig så tycker jag att din tanke är fin. Gör den till verklighet. "
Jag blev mer och mer beroende av andra och vad dom tyckte om mig. VEM ÄR JAG ?!
Jag försökte så många gånger att smälta in, offra mig själv för alla andra och se till att bli "accepterad" . Jag lyckades aldrig.
Jag smälte mer och mer in men försvann. Jag blev helt grå i mina rosafärgade kläder. Höll med andra och vände kappan efter vinden. Sprang från konflikter och var nån helt annan än vad mitt hjärta ville att jag skulle vara. Jag bröt upp med min pojkvän och träffade en ny. Från en annan kultur och en helt annan syn på världen än vad jag hade. Han visade mig en annan del av livet och en annan form av lycka. Jag bad min enda trygghet och visdom att dra åt helvete och följe blint mina blåögda ögon nån annans väg. Gjorde mina föräldrar besvikna och " pappas flicka" va ett minne blott.
I hans förvar blev jag slav. Misshandlad och förnedrad. Med sönderslagen telefon och ett brett leende som talade om för mig att jag skulle dö, gjorde mig livrädd, arg och liten. Men jag slog tillbaka, och sprang, sprang sprang sprang. VARFÖR JUST JAG ? VARFÖR DÖG INTE JAG?
Jag sökte mig tillbaka till min första kärlek och höll stenhårt fast i en uppbyggd trygghet. Men jag bad aldrig mina föräldrar om förlåt. ..... Förlåt.
Jag levde i nån annans rum fast med mina föräldrar. Åren gick och tonåren blev värre. Jag flyttade hemifrån och jag blev gravid.
Men vad gjorde det när min värsting till pojkväns syster också va det? Vi kunde ju gå med våra barnvagnar och röka och fortfarande vara coola. Jag tog det rätt bra. Tills det va dags.
Magen växte och bristningarna kom. NEJ?! ska jag se ut som morsan, tänkte jag och grät. Alla andra då som fått barn och är smala och inte en enda skavank. Jävla mamma.
Jag gick upp 23 kilo och finnarna grodde i mitt ansikte som jordgubbarna i landet på högsäsong. Humöret va ett rent helvete. Gråt, skratt, gråt, vrede gråt gråt gråt... Jag hade förstört mitt liv. Mitt coola, accepterade liv.
7 mars 2006 kom hon. Naomi. Den vackratse varelse i världen. Allt hat, alla tårar över spilld ungdom byttes ut mot kärlek, värme och lycka. Jag hade skapat den här underbara lilla ängeln som sökte sig till mig. Hon såg mig inte ens men ändå ville hon vara mig nära. Hon va min. Gjord av mig.
DÄR FÖRÄNDRADES JAG.
Jag sökte rätt på mitt sanna jag och blev stolt över vad jag gjorde. Jag tog stort ansvar som förälder och lovade mig själv att bli den bästa. Mina bristningar som jag en gång hata blev istället vackra. Livets streck. Ett tecken på vad människokroppen kan . Jag blev stark i mig själv. JAG VÅGADE VARA MIG SJÄLV IGEN.
Åren gick fort. Med och motgångar svajade i livet som en storm många gånger. Skulle man orka. Faller jag tillbaka. Tyck om mig ändå !
Naomi fick en lillebror. Med en starkare mamma och bättre syn på familjeliv. Ciggen va fimpad och disken va iordning. Livet va komplett. Tills min man, ja min man, jag hann till och med gifta mig, skenade iväg och ville mer. Inte familj utan ungkarlsliv. Lämnad med små barn och nya hat. ångest och sorg. VARFÖR DÖG INTE JAG NU ? vad gör jag för fel. vad har hon som inte jag har. jag gav dig allt, jag gav dig barn. BITTER.
Ciggen tändes igen och disken kröp iväg från bänken. Prioriteringarna blev nåt helt annat än godnattsagor. Jag hatade mig själv. Min kropp och mitt liv. Tiden i min bubbla av fest och oäkta vänner rann på och jag träffade en ny fri fågel. Brunögd och vackert leende fångade han mitt intresse och genast kastade jag mig in i ett förhållande med en främmande man. I tron om att hitta lycka och trygghet. Jag märkte fort att mitt nyuppbyggda liv blev som ett jobb. Jag hade kastat mig in i en grund av ångest och depession. Men jag ville hjälpa. Rädda och skapa. Många år gick och jag tog hand om och fixa. BAM! jag blev gravid. Lycklig och såg en familj. BAM jag blev lämnad. Nu ensam med tre barn och inte ett dugg lyckligare. bara fetare, mer bristningar och ännu en gång ett trasigt hjärta och huvudet fullt av frågor. Störst va nog: " VARFÖR DUGER INTE JAG ? VAD GÖR JAG FÖR FEL ?
Idag bestämde jag mig för att förändra. För att ge mina barn en bättre syn på verkligheten än den som skapats av bland annat media. Månghysterin om hur man SKA se ut för att duga, för att bli accepterad. Jag ska göra allt som står i min makt att leva upp till dom ideal som jag vill att mina barn ska leva efter. Och redan nu i barnaåren få känna sig, fina, bra och duktiga precis som dom är. lyfta fram deras personligheter och låta dom våga vara Naomi, Liam och Aimee. Nu orkar jag förändra. Jag är för första gången i mitt liv lycklig i mig själv och trygg. Jag kan lova er alla där ute att det är det bästa som kan hända en människa. Att få äkta, kravlös lycka. TACK!
NI GÖR MIG HEL <3 !
Du är den finaste underbaraste människa jag nånsin träffat❤❤❤
SvaraRaderaOch du har verkligen ALLT❤❤❤