Vart är världen påväg.....
Lördag. Disig morgon. Grannen går som alltid förbi med sin fru på en morgonpromenad kl 8.45. Vet inte vad som är mest skrämmande, att jag sitter och dricker kaffe och kan klocka dom på tiden och verkligen håller koll på dom och deras likadana träningsoveraller i färgen: soptunnegrön. Eller att dom aldrig ger sig ! tar one day of och slänger på en film, alternativt nyheterna och ligger kvar i sängen med både långkalsonger och negliché och kanske nyfiket pussas undertäcket. Det skulle nog jag valt som pensionär. Mer livsnjutande än att hurtigbulla ut i disig lördagsmorgon med nyfikna grannar som står i morgonrock, och sippar på nybryggt kaffe med tre ungar hängades i armhåren, som nickar lite pinsamt åt en när man knallar förbi hennes köksfönster.
Alla har vi våra morgonrutiner, och en av mina är att läsa aftonbladet till frukosten. Oavsett ljudnivå eller hysteri SKA jag få läsa mina spalter om världskriser och aftonbladets sätt att sätta dödsrubriker till allt. Och jag som lider lite av katastroftänkande tänker varje gång i en innåtandning: " Faan, nu dör vi snart ! jorden går under".
" PHILIP HAMMAR LIDER AV DÖDSBAKTIRE"
... Jaha, han hade visst bara suttit på samma bänk som en HIV-smittad knarkare i amsterdam.
"MÖRDARMYGGORNA SLÅR TILL"
....Jaha det va visst bara ett större antal av myggor i Afrika i år och betten klia lite extra om man va spädbarn eller över 80 år.
"GIGANTISK METEOR ANFALLER JORDEN MED STORM"
... jaha det va ett stjärnfall.
Aftonbladet. Vilken skit. Gett mig mer mardrömmar än monstret under sängen.
Även denna morgon läste jag med skräckblandad förtjusning i blaskan. Och blir arg.
Läser om en 90-årig dam som vågat sig fram till 5 killar i 17-18-åråldern för att avvisa dom att sparka på en liten hund som nån knytit fast utanför en mataffär. Detta resulterar i att killarna SLÅR tanten så hon faller till marken och sedan fortsätter mishandeln med sparkar.
KOM IGEN? vart fan är världen på väg ? Jag skäms över att vara människa. Va av samma släkte som sådana jäva neadertalare.
Inlägget va inte längre än några spalter. Jag skrolla vidare. Läser om en man som stulit 5000 trosor.
HUR FAN KAN DET ENS BLI EN NYHET? ytterligare ett bevis på nån form av felplacerad gen hos den såå underbara människorasen. En man i dryga 45-50 årsåldern som snott trosor ur lägenheter och hus under en längre period. Han erkänner ett maniskt beteende. NO SHIT ?!
En positiv grej med att aftonbladet gick ut med detta är väl att man nu på allvar kan misstänka Staffan Westerberg, ni vet "lillstrumpan och systeryster" för strumpstöld i tvättstugan då det ALLTID kommer ut omaka par hur många maka du än proppar maskinen med.
Men ja, åter till trosmannen. Varför inte bara låta han vara en idiot och lägg fokus på den äldre damen. Ut med bilder på platsen. På hunden. På tanten och finns den nåt vittne ? det va ju utanför en mataffär. Prioritera det som verkligen är vesentligt.
Alla mina tankar går till den lilla söndersparkade hunden och damen som visa mer civilkurage än 80% av svenska befolkningen. DU ÄR EN HJÄTLE!
Tänk om det fanns nåt man kunde göra. Mer än att bli upprörd. Vara överallt samtidigt och bekämpa brott. Tankarna snurrar iväg och i min värld blir jag en morden Batman. Lönnfet trebarnsmor i förlitet skinnfodral med cap som svindlar genom husväggarna och bekäpmar orättvisorna. svissch !
Men nej. Här står ju jag med diskborsten och gårdagens smink under ögonen för man deckade på soffan av ren utmattning dagen innan vid 22 snåret. Men stärker mig med den klyschiga frasen: "så länge det finns liv, finns det hopp".
All my love to you. / N
http://www.aftonbladet.se/
lördag 17 november 2012
torsdag 15 november 2012
Torsdag 15/11- 2012
" När verkligheten rasar och ditt mod äventyras och styrs av förändring offrar du mig då ? "
Sitter här framför Tv.n invirad i en fårullspläd och sörplar i mig varmt kaffe. På Tv.n rullar " Efter tio med Malou". Jag tittar utan att ens vara intresserad av debatterna som framkommer. Istället försöker jag rädda livhanken från min söta kattunge som helt säkert egentligen är ett blodtörstigt lejon som söker min uppmärksamhet.
Malou: Hur kan man bevisa otrohet? vad är tillit?
Kirsthi kommer med bra svar och Martin Timell ser mest felplaserad ut. Han har ju inte ens öronkåpor på sig. Och var är hammaren, undrar jag.
Otrohet. Fyfan vilket jävla skräll. Hon hade även en gäst i programmet som arbetade som otrohetsdetektiv. Ja. det är sant.
Varannan svensk, enligt statistik är otrogen. SÅ nu finns det en "sherlock holmes" byrå att anlita om man misstänker sin man i ett samkväm med granntanten. Bilden i huvudet blir gensat lika absurt som TV-programmet "cheaters" som gick på 6.an . Är det verkligen okej att anlita en främmmande kille,alternativt tjej för att spana 24/7 på sin respektive partner. Strider inte det mot nån kränkningslag eller intrång i privata bubblan ? Jag vet inte.
Skulle jag misstänka otrohet skulle jag fråga istället. Lämna problemet och gå vidare. För jag antar att dom rockbeklädda detektiverna kostar pengar. Nej, jag vet att dom inte har beiga rockar och förstoringsglas, men det skulle helt enkelt göra det lite roligare på nåt vis.
Har svårt att förstå människor som vill ha kakan och äta den. Människor som medvetet är otrogen om och om igen. Med olika eller samma "medbrottsling" . Fel fyllehångel är inte okej eller försvarsbart på nåt vis men det är lite mer ..... okej ? nej inte okej. ¨Men om det har berott på alkoholen, personen ifråga erkänner det sjäv och är djupt ångerfull skulle jag iallafall kunna göra slut OCH inte hata. Men skulle mannen i mitt liv upprepade gånger vara otrogen mot mig medvetet och av ren feghet för han inte vågar göra slut, då överväger man ju kastrering, alternativt skampåle på torget med pajkastning.
Ni som känner mig vet vad jag har gått igenom i mitt tidigare liv och jag känner ju till sveket som uppstår när man på håll får bära åsnekläder för att omgivningen talar om för dig hur ditt privatliv ser ut. Den skammen är så jävla kränkande och den förtjänar INGEN att bära. Hur kan man som älskare, partner, medmänniska, vilja nån annan så illa som man samtidigt påstår att man älskar. Hur feg kan man människan bli ?
Många frågor i litet huvud får tankarna att snurra vidare till världskriser. Om människan är så jävla insöad i sig själv och sitt alterego och kommer inte ur sin lilla box, hur blir det då när världen rasar samman. Det första som dör ut är ju människan. För brist på samarbete. För mycket behov att klaga på andra och införa nån form av sjuk självupprättelse. Salma poäng i "jag-bubblan" och offra dina närmaste till helvetesgapet som leder rätt ner i avgrunden.
Dom som överlever jordens undergång av människans ras är uteliggare och knarkare. They know how to survive.
Ja. som sagt. många tankar här i min fårullspläd och nu mer fisljumna kaffe. Malou är slut och Hem till gården börjar. Fy fan för brittiska drama/lovestory-serier som ALDRIG tar slut. Stänger av och förbereder ungarna på utgång.
Livet knackar på.
Sitter här framför Tv.n invirad i en fårullspläd och sörplar i mig varmt kaffe. På Tv.n rullar " Efter tio med Malou". Jag tittar utan att ens vara intresserad av debatterna som framkommer. Istället försöker jag rädda livhanken från min söta kattunge som helt säkert egentligen är ett blodtörstigt lejon som söker min uppmärksamhet.
Malou: Hur kan man bevisa otrohet? vad är tillit?
Kirsthi kommer med bra svar och Martin Timell ser mest felplaserad ut. Han har ju inte ens öronkåpor på sig. Och var är hammaren, undrar jag.
Otrohet. Fyfan vilket jävla skräll. Hon hade även en gäst i programmet som arbetade som otrohetsdetektiv. Ja. det är sant.
Varannan svensk, enligt statistik är otrogen. SÅ nu finns det en "sherlock holmes" byrå att anlita om man misstänker sin man i ett samkväm med granntanten. Bilden i huvudet blir gensat lika absurt som TV-programmet "cheaters" som gick på 6.an . Är det verkligen okej att anlita en främmmande kille,alternativt tjej för att spana 24/7 på sin respektive partner. Strider inte det mot nån kränkningslag eller intrång i privata bubblan ? Jag vet inte.
Skulle jag misstänka otrohet skulle jag fråga istället. Lämna problemet och gå vidare. För jag antar att dom rockbeklädda detektiverna kostar pengar. Nej, jag vet att dom inte har beiga rockar och förstoringsglas, men det skulle helt enkelt göra det lite roligare på nåt vis.
Har svårt att förstå människor som vill ha kakan och äta den. Människor som medvetet är otrogen om och om igen. Med olika eller samma "medbrottsling" . Fel fyllehångel är inte okej eller försvarsbart på nåt vis men det är lite mer ..... okej ? nej inte okej. ¨Men om det har berott på alkoholen, personen ifråga erkänner det sjäv och är djupt ångerfull skulle jag iallafall kunna göra slut OCH inte hata. Men skulle mannen i mitt liv upprepade gånger vara otrogen mot mig medvetet och av ren feghet för han inte vågar göra slut, då överväger man ju kastrering, alternativt skampåle på torget med pajkastning.
Ni som känner mig vet vad jag har gått igenom i mitt tidigare liv och jag känner ju till sveket som uppstår när man på håll får bära åsnekläder för att omgivningen talar om för dig hur ditt privatliv ser ut. Den skammen är så jävla kränkande och den förtjänar INGEN att bära. Hur kan man som älskare, partner, medmänniska, vilja nån annan så illa som man samtidigt påstår att man älskar. Hur feg kan man människan bli ?
Många frågor i litet huvud får tankarna att snurra vidare till världskriser. Om människan är så jävla insöad i sig själv och sitt alterego och kommer inte ur sin lilla box, hur blir det då när världen rasar samman. Det första som dör ut är ju människan. För brist på samarbete. För mycket behov att klaga på andra och införa nån form av sjuk självupprättelse. Salma poäng i "jag-bubblan" och offra dina närmaste till helvetesgapet som leder rätt ner i avgrunden.
Dom som överlever jordens undergång av människans ras är uteliggare och knarkare. They know how to survive.
Ja. som sagt. många tankar här i min fårullspläd och nu mer fisljumna kaffe. Malou är slut och Hem till gården börjar. Fy fan för brittiska drama/lovestory-serier som ALDRIG tar slut. Stänger av och förbereder ungarna på utgång.
Livet knackar på.
måndag 5 november 2012
Måndag 5 november - 2012
Jag är både listig och stark.
Har hamnat i ett helvetes träsk av val. Hur kan det vara så svårt att välja vad man vill göra? Ja, nu menar inte jag vilken färg på strumporna det ska vara. Eller vilken film man ska kolla på framåt småtimmarna. Utan inför framtiden.
Jag har varit från och till på mitt jobb i Skövde i två år som AVA-anställd. Älskar mitt jobb och framförallt flickorna på jobbet.
Men har hamnat i en vägkorsning av bitterhet, och i en sumpmark av tankar om förändring. Då jag inte längre kan stå kvar och trampa på ett ställe utan chans till framgång, har jag valt att titta runt på andra val i livet.
Men så sitter jag här. Än mer förrvirad än tidigare. Än mer bitter än innan. Jag ger upp min trygghet i jobbet och kastar mig handlöst ut i en främmande värld av studier, kursplaner poängräkning och stora lokaler med svindlande folk som yrar. HJÄLP.
Men har bestämt mig för att bli smart. För att få lite mer intelektuell kunskap och förbättra på det verbala förrådet.
Undrar nyfiket hur mycket mer information det går in i ett huvud på en trasig trebarnsmor.
Låt mig poängtera att valet att börja studera inte kommer HELT frivilligt utan har blivit liksom trängd till det. Trängt i ett hörn. Men som jag är, positiv till förändring ska jag väl lyckas banka in lite nyfärsk kunskap om både det ena och det andra.
Jag kommer ihåg hur jag stod inför samma förrviring när jag va 16 år. När man skulle söka till gymnasiet. Man vände sig helt ut och in och blotta den nakna hjärnan inför syokonsulenter, lärare och föräldrar. " välj efter hjärtat". "Välj det du tror att du kan få mest jobb efter gymnasiet". Hur vet man det som 16 åring? tänkte jag. Hur fan ska jag veta vad jag vill bli när jag är stor NU?
Jag kan ju säga som så att du är fan inte ett dugg smartare vid 26. Vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Det enda som jag säkert vet är att jag inte vill flänga runt på det ena vikare jobbet efter det andra.
Så nu sitter jag här. Framför min onormalt dammiga laptop och sörplar kaffe, skissar fula gubbar i annteckningsblocket och tröstäter hoffmans mums mums. Inte ett dugg kreativ. Inte ett dugg peppad till att starta igång nåt nytt projekt.
lördag 25 augusti 2012
Lördag 25 / 8-12
Vart hittar jag balansen mellan stress och harmoni ?
Nu var det sådär längesen igen. Vem hinner sitta och kludda ner sina innersta tankar. Sina halvpålästa argumentationer om orättvisorna i världen. Jag vill. Men istället så står jag i en framåtstupa ställning, med benen brett isär och armarna vevar i marknivå. Vevar upp all skit som ligger i min väg. Det är så jag jobbar. Jag vevar som en skördetröska på åkern. Matar upp all skit som ligget i gången och samlar det i famnen för att sen dumpa av det i ett mer passande hörn. Nu för tiden hinner jag knappt det. I stället sitter jag på jobbet. Stressad över att jag inte hinner städa. Hinner inte hämta barnen. Eller fråga hur det gått i skolan på Naomis första dag. Helst ser jag mig fråga det i ett röd-vit rutigt förkläde och lockar i håret. Men den verkligheten förblir min dröm. Istället har jag mjukisar och t-shirt, tvådagars-strumpor och samma frisyr som kvällen innan.
Naomis första skoldag. Nervös och skakig och illamående, och inte tala om hur stressat det va för att allt skulle blli perfekt. HON försökte lugna MIG.
"Mamma, jag klarar dehär". Jag hamna i min skördetröskeställning fast nu haltar jag med, och plocka omaka strumpor från golvet samtidigt som jag vråla: " Jäklar ungar, nu är det stressigt, går ni inte upp nu får ni aldrig mer spela dataspel." Jag vet. När jag blir trängd och stressad, slänger jag ofrivilligt ur mig tomma hot som just "inget dataspel", "inget lördagsgodis" , inga kompisar" . Ja listan kan göras lång med mina tomma hot. Vi tog oss tillslut ner till mötesplatsen för att invänta skolbussen. Jag ser mer nervösa föräldrar. Mer ont anade små barn som lekte tillsammans. Det såg riktigt härligt ut. Lugnet la sig även hos mig och jag kunde vinka av min stora tjej som tog det stora steget ut i början på livet.
Glad kåt och tacksam.
Jag har hamnat i en period i livet där jag känner mig fet, ful, trött och gnällig.. Håret är ständig uppsnurrat i ett slarvigt skatbo och jag har till och med accepterat att man kan cykla till jobbet i foppa tofflor. Det gör lite ont i mig. Man kanske har sina down-perioder i livet och kriser. Isåfall är jag där nu. Trött på att vara "flosig". Trött på att vara jag.
Fast idag ska jag, på min första lediga helg sen Maj månad, ta på mig bästa-gå-bort-trosorna och svida om till dans. Provade ett par nylonstrumpbyxor som jag tänkte skulle passa fint till kvällen. NYLON. nej. Nej nejnej.... Matrialet andas ju inte. känns som jag dragit på mig en extra hud och ser ut som en transvestit. Går man bara från köket till hallen har dom hunnit kana ner i skrevet och bilda en friktion så det känns som det tar eld i krussi. NÄRSOMHELST! Slänger ett öga på mina jeans. trasiga i knäna, hål i räva och så jävla sköna. Min bästa vän.
Jaha.. Nä nu är det väl dags att packa ihop barnen och forsla dom till sina respektive pappor så mamma får gå på dans.
All my Love to you <3
Nu var det sådär längesen igen. Vem hinner sitta och kludda ner sina innersta tankar. Sina halvpålästa argumentationer om orättvisorna i världen. Jag vill. Men istället så står jag i en framåtstupa ställning, med benen brett isär och armarna vevar i marknivå. Vevar upp all skit som ligger i min väg. Det är så jag jobbar. Jag vevar som en skördetröska på åkern. Matar upp all skit som ligget i gången och samlar det i famnen för att sen dumpa av det i ett mer passande hörn. Nu för tiden hinner jag knappt det. I stället sitter jag på jobbet. Stressad över att jag inte hinner städa. Hinner inte hämta barnen. Eller fråga hur det gått i skolan på Naomis första dag. Helst ser jag mig fråga det i ett röd-vit rutigt förkläde och lockar i håret. Men den verkligheten förblir min dröm. Istället har jag mjukisar och t-shirt, tvådagars-strumpor och samma frisyr som kvällen innan.
Naomis första skoldag. Nervös och skakig och illamående, och inte tala om hur stressat det va för att allt skulle blli perfekt. HON försökte lugna MIG.
"Mamma, jag klarar dehär". Jag hamna i min skördetröskeställning fast nu haltar jag med, och plocka omaka strumpor från golvet samtidigt som jag vråla: " Jäklar ungar, nu är det stressigt, går ni inte upp nu får ni aldrig mer spela dataspel." Jag vet. När jag blir trängd och stressad, slänger jag ofrivilligt ur mig tomma hot som just "inget dataspel", "inget lördagsgodis" , inga kompisar" . Ja listan kan göras lång med mina tomma hot. Vi tog oss tillslut ner till mötesplatsen för att invänta skolbussen. Jag ser mer nervösa föräldrar. Mer ont anade små barn som lekte tillsammans. Det såg riktigt härligt ut. Lugnet la sig även hos mig och jag kunde vinka av min stora tjej som tog det stora steget ut i början på livet.
Glad kåt och tacksam.
Jag har hamnat i en period i livet där jag känner mig fet, ful, trött och gnällig.. Håret är ständig uppsnurrat i ett slarvigt skatbo och jag har till och med accepterat att man kan cykla till jobbet i foppa tofflor. Det gör lite ont i mig. Man kanske har sina down-perioder i livet och kriser. Isåfall är jag där nu. Trött på att vara "flosig". Trött på att vara jag.
Fast idag ska jag, på min första lediga helg sen Maj månad, ta på mig bästa-gå-bort-trosorna och svida om till dans. Provade ett par nylonstrumpbyxor som jag tänkte skulle passa fint till kvällen. NYLON. nej. Nej nejnej.... Matrialet andas ju inte. känns som jag dragit på mig en extra hud och ser ut som en transvestit. Går man bara från köket till hallen har dom hunnit kana ner i skrevet och bilda en friktion så det känns som det tar eld i krussi. NÄRSOMHELST! Slänger ett öga på mina jeans. trasiga i knäna, hål i räva och så jävla sköna. Min bästa vän.
Jaha.. Nä nu är det väl dags att packa ihop barnen och forsla dom till sina respektive pappor så mamma får gå på dans.
All my Love to you <3
onsdag 30 maj 2012
30 Maj -2012
Bloggen. Mitt ventilationsrum. Mina tankar och min vardag. Satan va längesen jag skrev här. Svek.
Men tro inte att jag inte har några tankar, konstiga händelser eller äventyr i mitt liv bara för att jag inte uppdaterar. kanske är det så att NU har jag fått just det. Ett liv.
Ett liv fullspäckat med inskolningar, jobb, utflykter och hemvård. Ja, hemvård ska jag väl inte skryta med att jag prioriterar dock men anser att jag har för lite timmar på dygnet för att offra ett par åt tvättvikning, golvskurning, fönsterputs etc. när jag istället lägger dom timmarna på lekparkshäng med kaffe, aftonbladets "KLICK" och sockertoppade barn på helspinn. Ja, sån är jag.
Just nu har jag nog en boll för mycket i jongleringsnumret jag äventyrar varje dag för huvudet går sparlåga då jag glömt helt att tanka i ny energi och lugn. kuggar på sånt som, ta ut nyckeln ur dörren när du kommer hem. Går ut med skorna på fel fot. Nej inte på barnen; på mig. Lovar godnatt saga men somnar. Ja, ni förstår vad jag försöker förmedla. sumphuvud.
Eftersom jag startade i högt tempo ( vilket jag vanligtvis trivs med) resulterade det i ryggont. Och då menar jag RYGGONT. Kan lätt i liknelse jämföras med en gammal trött åsna som kånkat på en indier och hans packning hela livet. Grov svankning om ni ser bilden i huvudet. Jag föraktar min egen kropp som sviker mig när jag behöver den som mest. så har den alltid varit. Feg. Drar sig ur jobbiga sitsar och korvar ihop sig till en missbildad boll och ger upp.
Så nu står jag där med min åsnekropp bakom kassan på Jysk och säger "välkommen, får det lov att vara ett skåp ?! .. JA, klart jag fixar! slänger upp det på axeln här som bara tillfälligt är ur led och bär den hem till dig om du så behagar". Serviceminded. Det är jag det.
Ni som jobbar i butik vet vad jag menar. Man står i sin välstrukna skjorta, pärlsvett i pannan och ler med hela garniatyret som lyser falskhet och säger din instämplade mening; "Hej ! Va det bra så..? Då blir det.... kronor. tack och välkommen åter! Det är lite som att jobba på ett minfält. Tar du ett snedsteg eller i detta fall, för långtid på dig så blir alltid nån sur. arg och ska hävda sina rättigheter.
-" SKA DET BEHÖVA TA 10 MINUTER ATT TA BETALT?"
- " 115???! på skylten där borta stod det 113!! det tänker jag då inte betala!"
Där står jag och ler. Men i min tecknade värd flyger jag över disken och stryper gubben med sin egen kärring som står med allt silver hon äger och nån gammal papiljott kvar i huvet då hon envisas med att vara ung och lämnat brillorna hemma. Men jag ler. och ger rabbat på 2 kronor. Förklarar förseningen och ber om ursäkt för min existens. Men i min tecknade värld spottar jag honom i ansiktet och ber honom dra åt helvete och ser till att han shoppar sin skit i en annan butik..........
Så mycket text. Nä nu ska jag ta min svankiga åsnekropp, åla upp i balkongstolen och avnjuta 2 minuter i solen innan det är dags för:
-" MAAAAAAAAMMMMMMMAAAAAAA!
back to work... BIATCH!
Men tro inte att jag inte har några tankar, konstiga händelser eller äventyr i mitt liv bara för att jag inte uppdaterar. kanske är det så att NU har jag fått just det. Ett liv.
Ett liv fullspäckat med inskolningar, jobb, utflykter och hemvård. Ja, hemvård ska jag väl inte skryta med att jag prioriterar dock men anser att jag har för lite timmar på dygnet för att offra ett par åt tvättvikning, golvskurning, fönsterputs etc. när jag istället lägger dom timmarna på lekparkshäng med kaffe, aftonbladets "KLICK" och sockertoppade barn på helspinn. Ja, sån är jag.
Just nu har jag nog en boll för mycket i jongleringsnumret jag äventyrar varje dag för huvudet går sparlåga då jag glömt helt att tanka i ny energi och lugn. kuggar på sånt som, ta ut nyckeln ur dörren när du kommer hem. Går ut med skorna på fel fot. Nej inte på barnen; på mig. Lovar godnatt saga men somnar. Ja, ni förstår vad jag försöker förmedla. sumphuvud.
Eftersom jag startade i högt tempo ( vilket jag vanligtvis trivs med) resulterade det i ryggont. Och då menar jag RYGGONT. Kan lätt i liknelse jämföras med en gammal trött åsna som kånkat på en indier och hans packning hela livet. Grov svankning om ni ser bilden i huvudet. Jag föraktar min egen kropp som sviker mig när jag behöver den som mest. så har den alltid varit. Feg. Drar sig ur jobbiga sitsar och korvar ihop sig till en missbildad boll och ger upp.
Så nu står jag där med min åsnekropp bakom kassan på Jysk och säger "välkommen, får det lov att vara ett skåp ?! .. JA, klart jag fixar! slänger upp det på axeln här som bara tillfälligt är ur led och bär den hem till dig om du så behagar". Serviceminded. Det är jag det.
Ni som jobbar i butik vet vad jag menar. Man står i sin välstrukna skjorta, pärlsvett i pannan och ler med hela garniatyret som lyser falskhet och säger din instämplade mening; "Hej ! Va det bra så..? Då blir det.... kronor. tack och välkommen åter! Det är lite som att jobba på ett minfält. Tar du ett snedsteg eller i detta fall, för långtid på dig så blir alltid nån sur. arg och ska hävda sina rättigheter.
-" SKA DET BEHÖVA TA 10 MINUTER ATT TA BETALT?"
- " 115???! på skylten där borta stod det 113!! det tänker jag då inte betala!"
Där står jag och ler. Men i min tecknade värd flyger jag över disken och stryper gubben med sin egen kärring som står med allt silver hon äger och nån gammal papiljott kvar i huvet då hon envisas med att vara ung och lämnat brillorna hemma. Men jag ler. och ger rabbat på 2 kronor. Förklarar förseningen och ber om ursäkt för min existens. Men i min tecknade värld spottar jag honom i ansiktet och ber honom dra åt helvete och ser till att han shoppar sin skit i en annan butik..........
Missförstå mig inte dock, jag älskar verkligen mitt jobb och att jobba med tjejorna, men en del, ett fåtal människor beklagar jag för.. Att leva så agressiv. Jag inbillar mig att dom gråter sig själva till sömns, för att kanske trösta mig själv.
Så mycket text. Nä nu ska jag ta min svankiga åsnekropp, åla upp i balkongstolen och avnjuta 2 minuter i solen innan det är dags för:
-" MAAAAAAAAMMMMMMMAAAAAAA!
back to work... BIATCH!
onsdag 2 maj 2012
2 maj- 2012
Tiden springer på och det är redan Maj. Solen gassar utomhus och här sitter jag. I min röda skinnsoffan och bloggar. Men idag har jag inte ens ångest över att vara inne när vädret är så perfekt. För efter att ha stått ute på mitt nya jobb och häftat 8 meter vaxduk i strålande nysol, så brände jag sönder min blekfeta rygg. Barnen har skaffat sig rosafärgade kinder och Peter en bestående vit t-shirt. så vi läker. Vi läker våra grisrosa hudar.
Istället valde jag att tvätta. En jävla massa tvätt. efter en hel vecka med maginfluensa. och rensning av barnkläder som ska säljas. Vanligtvis kommer jag undan med 10 maskiner. Jag har redan tvättat fem och det syns inte ens att jag stått med huvudet nergröpt i högen och skvätt runt allt. rosa, vitt, rött, blått svart.. 40 grader där 60 grader där.. *sniff sniff... släng skiten, det går inte att rädda. Det finns ingen ände på det. Mitt illaluktande berg av smuts.
Jag är så otroligt tacksam för att jag träffade dig. För att du fick mig att må bra i brusta hjärtanstider. Att du så snabbt fick mig att le. Att du fick mig att vilja igen.
Du fanns där, helt kravlöst när jag behövde en famn som mest.
Du gav mig kärlek och fina ord. Alla borde få ha en kille i sitt liv som är som du.
"Hjärter Dam, du var så tyst, tills du blev kramad och kysst
Nu har du fått din kära livskumpan
En soffa på rea och en nyrenoverad trea i Stångåstan
Nu skulle du få börja om på den nivån
och bli stadgad, trygg och hemtam"
Att gå från ena seperationen efter den andra är inte lätt. Det är som att få hjärtat utslitet ur kroppen och sen att nån häller ett helt saltkar i det öppna såret. Man undrar varför, vad är felet. Smärtan av att förlorat många år i ett kärlekslöst förhållande och ändå va den som försökt men blev dumpad. Man känner sig både dum och oälskad. Händer det fler en en gång på liknande sätt är man inte stor. Självkänslan växer bort lika fort som små barnafötter växer ur sina skor.
Men sen att få veta att personen ifråga går ur förhållandet och är stolt. Stolt över sitt sätt att bryta upp. stolt över att ha spräckt sin famlij och njuter av sin ensamhet.
-" Det är väl inget att beklaga. Ska man ju fira!"
men jag är faktiskt glad över att du är så känslokall och egoistisk. Du bevisar gång på gång att jag är den som är stark, Jag är den som tog smällen men kom ur den. Med barnen och mitt nya liv. Så istället för att tänka: " Varför kan ingen älska mig?" Varför blir jag alltid sårad"?
Så skriker jag ut: TACK ! tack som fan för du räddade mig. tack som fan för du tog steget och släppte taget om olyckan vi levde med.. Jag slipper var någons assistent och jag slipper gråta mig till sömns. TACK !
Nu kan jag äntligen gå vidare i lyckan som jag fann. Som min far sa: Varför skulle du så långt bort när allt du behövde fanns här?
Ja pappa. Likt en fågelunge måste man sparkas ut ur boet för att försöka vara vuxen och springa in i sina egna väggar. För att sen komma tillbaka till sin barndomstrygghet, lite visare, lite skadad och med ett bekräftad misslyckande:) .
Det jag egentligen vill ha sagt UTAN att smutskasta någon, utan att trampa någon på tårna är:
ATT ÅNGRA SINA ERFARENHETER ÄR SOM ATT HEJDA SIN UTVECKLING !
-Oscar Wilde
´
Nej jag ångar inget. För allt jag gjort eller utsatts för ledde mig hit. Där jag vill vara för alltid. <3 !
Istället valde jag att tvätta. En jävla massa tvätt. efter en hel vecka med maginfluensa. och rensning av barnkläder som ska säljas. Vanligtvis kommer jag undan med 10 maskiner. Jag har redan tvättat fem och det syns inte ens att jag stått med huvudet nergröpt i högen och skvätt runt allt. rosa, vitt, rött, blått svart.. 40 grader där 60 grader där.. *sniff sniff... släng skiten, det går inte att rädda. Det finns ingen ände på det. Mitt illaluktande berg av smuts.
Jag är så otroligt tacksam för att jag träffade dig. För att du fick mig att må bra i brusta hjärtanstider. Att du så snabbt fick mig att le. Att du fick mig att vilja igen.
Du fanns där, helt kravlöst när jag behövde en famn som mest.
Du gav mig kärlek och fina ord. Alla borde få ha en kille i sitt liv som är som du.
"Hjärter Dam, du var så tyst, tills du blev kramad och kysst
Nu har du fått din kära livskumpan
En soffa på rea och en nyrenoverad trea i Stångåstan
Nu skulle du få börja om på den nivån
och bli stadgad, trygg och hemtam"
Att gå från ena seperationen efter den andra är inte lätt. Det är som att få hjärtat utslitet ur kroppen och sen att nån häller ett helt saltkar i det öppna såret. Man undrar varför, vad är felet. Smärtan av att förlorat många år i ett kärlekslöst förhållande och ändå va den som försökt men blev dumpad. Man känner sig både dum och oälskad. Händer det fler en en gång på liknande sätt är man inte stor. Självkänslan växer bort lika fort som små barnafötter växer ur sina skor.
Men sen att få veta att personen ifråga går ur förhållandet och är stolt. Stolt över sitt sätt att bryta upp. stolt över att ha spräckt sin famlij och njuter av sin ensamhet.
-" Det är väl inget att beklaga. Ska man ju fira!"
men jag är faktiskt glad över att du är så känslokall och egoistisk. Du bevisar gång på gång att jag är den som är stark, Jag är den som tog smällen men kom ur den. Med barnen och mitt nya liv. Så istället för att tänka: " Varför kan ingen älska mig?" Varför blir jag alltid sårad"?
Så skriker jag ut: TACK ! tack som fan för du räddade mig. tack som fan för du tog steget och släppte taget om olyckan vi levde med.. Jag slipper var någons assistent och jag slipper gråta mig till sömns. TACK !
Nu kan jag äntligen gå vidare i lyckan som jag fann. Som min far sa: Varför skulle du så långt bort när allt du behövde fanns här?
Ja pappa. Likt en fågelunge måste man sparkas ut ur boet för att försöka vara vuxen och springa in i sina egna väggar. För att sen komma tillbaka till sin barndomstrygghet, lite visare, lite skadad och med ett bekräftad misslyckande:) .
Det jag egentligen vill ha sagt UTAN att smutskasta någon, utan att trampa någon på tårna är:
ATT ÅNGRA SINA ERFARENHETER ÄR SOM ATT HEJDA SIN UTVECKLING !
-Oscar Wilde
´
Nej jag ångar inget. För allt jag gjort eller utsatts för ledde mig hit. Där jag vill vara för alltid. <3 !
fredag 27 april 2012
27 April- 2012
Glöm inte bort att du är värdelös.
Precis så kände jag mig idag. Helt jävla kass.
När man gör allt man kan och lite till för att barnens hälsa ska vara i toppskick och så misslyckas man så det slutar med en akut resa in till KSS så är man inte stoltast. Man vet att man lever när oron äter upp dig från insidan och ut. Tuggar som en galen hund på ett köttben, och försöker man milda den med positiva tankar så hugger den tillbaka och biter hårdare.
Känslan av att ge upp sin självkänsla. Visa strupen för den där hungriga hunden är jävligt lätt vid sånna tillfällen.
Men efter tillräckligt mycket självplågan och läkarsamtal så fick vi åka hem efter 4 timmar med en piggare Aimee. En utsketen mamma fast ett mildare tryck innefrån.
Kräkningar och diarré. Blandat med hög feber och total vägran på mat och vätska. Allt som lyckas komma in, kommer på en hundra delssekund ut igen. Där har ni min veckas milkshake. Ett kladdigt helvete.
Nu sitter jag här, vid mitt köksbord och lyssnar till kaffebryggaren som helt i otakt puttrar till tonerna av bolibompas alla barnprogram. Doften av nybryggt kaffe och barnspyor sprider sig som en orkan i lägenheten. Städa. Skura och sprita. Börja om från början, börja om på nytt.
Vill passa på att tacka alla ni människor som finns och ställer upp när det trycker på. Ni som kommer med fina ord och era underbart fina leenden. Era goda råd och eran stöttning. Jag är lyckligt lottad som har er. TACK !
Och lite så som jag känner mig idag. Som en pungråtta upponer ! rätt hjälplös....
Precis så kände jag mig idag. Helt jävla kass.
När man gör allt man kan och lite till för att barnens hälsa ska vara i toppskick och så misslyckas man så det slutar med en akut resa in till KSS så är man inte stoltast. Man vet att man lever när oron äter upp dig från insidan och ut. Tuggar som en galen hund på ett köttben, och försöker man milda den med positiva tankar så hugger den tillbaka och biter hårdare.
Känslan av att ge upp sin självkänsla. Visa strupen för den där hungriga hunden är jävligt lätt vid sånna tillfällen.
Men efter tillräckligt mycket självplågan och läkarsamtal så fick vi åka hem efter 4 timmar med en piggare Aimee. En utsketen mamma fast ett mildare tryck innefrån.
Kräkningar och diarré. Blandat med hög feber och total vägran på mat och vätska. Allt som lyckas komma in, kommer på en hundra delssekund ut igen. Där har ni min veckas milkshake. Ett kladdigt helvete.
Nu sitter jag här, vid mitt köksbord och lyssnar till kaffebryggaren som helt i otakt puttrar till tonerna av bolibompas alla barnprogram. Doften av nybryggt kaffe och barnspyor sprider sig som en orkan i lägenheten. Städa. Skura och sprita. Börja om från början, börja om på nytt.
Vill passa på att tacka alla ni människor som finns och ställer upp när det trycker på. Ni som kommer med fina ord och era underbart fina leenden. Era goda råd och eran stöttning. Jag är lyckligt lottad som har er. TACK !
Och lite så som jag känner mig idag. Som en pungråtta upponer ! rätt hjälplös....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)