Vart hittar jag balansen mellan stress och harmoni ?
Nu var det sådär längesen igen. Vem hinner sitta och kludda ner sina innersta tankar. Sina halvpålästa argumentationer om orättvisorna i världen. Jag vill. Men istället så står jag i en framåtstupa ställning, med benen brett isär och armarna vevar i marknivå. Vevar upp all skit som ligger i min väg. Det är så jag jobbar. Jag vevar som en skördetröska på åkern. Matar upp all skit som ligget i gången och samlar det i famnen för att sen dumpa av det i ett mer passande hörn. Nu för tiden hinner jag knappt det. I stället sitter jag på jobbet. Stressad över att jag inte hinner städa. Hinner inte hämta barnen. Eller fråga hur det gått i skolan på Naomis första dag. Helst ser jag mig fråga det i ett röd-vit rutigt förkläde och lockar i håret. Men den verkligheten förblir min dröm. Istället har jag mjukisar och t-shirt, tvådagars-strumpor och samma frisyr som kvällen innan.
Naomis första skoldag. Nervös och skakig och illamående, och inte tala om hur stressat det va för att allt skulle blli perfekt. HON försökte lugna MIG.
"Mamma, jag klarar dehär". Jag hamna i min skördetröskeställning fast nu haltar jag med, och plocka omaka strumpor från golvet samtidigt som jag vråla: " Jäklar ungar, nu är det stressigt, går ni inte upp nu får ni aldrig mer spela dataspel." Jag vet. När jag blir trängd och stressad, slänger jag ofrivilligt ur mig tomma hot som just "inget dataspel", "inget lördagsgodis" , inga kompisar" . Ja listan kan göras lång med mina tomma hot. Vi tog oss tillslut ner till mötesplatsen för att invänta skolbussen. Jag ser mer nervösa föräldrar. Mer ont anade små barn som lekte tillsammans. Det såg riktigt härligt ut. Lugnet la sig även hos mig och jag kunde vinka av min stora tjej som tog det stora steget ut i början på livet.
Glad kåt och tacksam.
Jag har hamnat i en period i livet där jag känner mig fet, ful, trött och gnällig.. Håret är ständig uppsnurrat i ett slarvigt skatbo och jag har till och med accepterat att man kan cykla till jobbet i foppa tofflor. Det gör lite ont i mig. Man kanske har sina down-perioder i livet och kriser. Isåfall är jag där nu. Trött på att vara "flosig". Trött på att vara jag.
Fast idag ska jag, på min första lediga helg sen Maj månad, ta på mig bästa-gå-bort-trosorna och svida om till dans. Provade ett par nylonstrumpbyxor som jag tänkte skulle passa fint till kvällen. NYLON. nej. Nej nejnej.... Matrialet andas ju inte. känns som jag dragit på mig en extra hud och ser ut som en transvestit. Går man bara från köket till hallen har dom hunnit kana ner i skrevet och bilda en friktion så det känns som det tar eld i krussi. NÄRSOMHELST! Slänger ett öga på mina jeans. trasiga i knäna, hål i räva och så jävla sköna. Min bästa vän.
Jaha.. Nä nu är det väl dags att packa ihop barnen och forsla dom till sina respektive pappor så mamma får gå på dans.
All my Love to you <3
